Totalförsvaret i Sverige är en komplex och omfattande verksamhet som regleras av ett brett spektrum av lagar och förordningar. Dess syfte är att förbereda och skydda landet mot krig och allvarliga säkerhetspolitiska kriser. För att förstå totalförsvaret bättre, dess reglering och planering, samt dess historiska kontext, låt oss utforska de olika aspekterna.

Tillsynsmyndigheten/tillsynsmyndigheterna

Det rättsliga ramverk som reglerar totalförsvaret är omfattande, och vilken tillsynsmyndighet som är ansvarig beror på vilken lag eller förordning som avses. Det finns flera myndigheter och organisationer som är involverade i tillsynen av olika aspekter av totalförsvaret. Bland de viktigaste myndigheterna ingår:

• Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB): MSB har en central roll i att samordna och stödja totalförsvarsplaneringen på nationell nivå. De ansvarar också för att främja samarbete mellan olika aktörer inom totalförsvaret.
• Försvarsmakten: Försvarsmakten är den ansvariga myndigheten för Sveriges militära försvar och har en viktig roll i att säkerställa landets förmåga att försvara sig vid ett väpnat angrepp.
• Kommuner och regioner: Kommuner och regioner har ansvar för att genomföra totalförsvarsplanering på lokal och regional nivå. De är också viktiga aktörer när det gäller att hantera extraordinära händelser och höjd beredskap inom sina geografiska områden.
• Näringslivet: Företag inom olika sektorer, såsom energi, transport och kommunal service, har en skyldighet att delta i totalförsvarsplaneringen och bidra med information och resurser.

Vad ska man planera för? Dimensionerande för uppgifter i totalförsvaret/civila försvaret

Planeringen inom totalförsvaret och det civila försvaret syftar till att förbereda Sverige för olika scenarier, särskilt ett väpnat angrepp eller allvarliga säkerhetspolitiska kriser. Dimensionerande för uppgifter i totalförsvaret innefattar:

• Försvarsmaktens förmåga: Försvarsmakten måste stärka sin förmåga att försvara Sverige vid ett väpnat angrepp och att hantera olika typer av hot.
• Civil beredskap: Det civila försvaret måste vara förberett att hantera konsekvenserna av ett krig eller säkerhetspolitisk kris. Det inkluderar att säkerställa samhällets grundläggande funktioner som sjukvård, eldistribution och kommunikation.
• Motståndskraft: Totalförsvaret måste arbeta för att öka Sveriges motståndskraft mot olika typer av hot, inklusive cyberattacker, påverkansoperationer och andra säkerhetshot.

Målet med totalförsvaret är att skapa ett starkt svenskt totalförsvar som är krigsavhållande och därmed förebyggande och fredsbevarande.

Hur börjar man totalförsvarsplanera?

Totalförsvarsplanering är en komplex process, men den kan förenklas genom att följa några grundläggande steg:

1. Definiera er uppgift: Fundera över och analysera er roll i totalförsvaret. Vad är det ni levererar? Är era tjänster eller varor samhällsviktiga och skulle de behövas även under höjd beredskap och krig?
2. Identifiera ansvar och beroenden: Klarlägg vilket ansvar ni har och vilka andra organisationer eller myndigheter som ni är beroende av i totalförsvaret.
3. Analysera nuläget: Utvärdera er nuvarande beredskap och kapacitet och identifiera eventuella brister eller sårbarheter.
4. Dimensionera för hotbild: Ta hänsyn till den dimensionerande hotbilden för att förstå vilka utmaningar ni kan möta i olika scenarier.
5. Planera för verksamhet i höjd beredskap: Utveckla en plan för hur er verksamhet ska bedrivas under höjd beredskap och krig.

Totalförsvarsplanering är ett kontinuerligt arbete som kräver samarbete och koordination med andra aktörer inom totalförsvaret.

Standardiserade metoder för verksamhetsplanering under höjd beredskap?

Det finns inga standardiserade metoder för verksamhetsplanering under höjd beredskap inom totalförsvaret, men arbetet pågår för att utveckla riktlinjer och vägledning. Svenska Institutet för Standarder (SIS) arbetar med att komplettera vägledningen för kontinuitetshantering med en bilaga för höjd beredskap.

Historisk bakgrund till begreppet totalförsvar

Begreppet totalförsvar har sina rötter i den tyske generalen Erich Ludendorffs bok “Der totale Krieg” (Det totala kriget) från 1935. Ludendorff beskrev behovet av att inkludera både militära och civila resurser i modern krigföring.

Under andra världskriget och kalla kriget var diskussioner om totalförsvar vanliga. Tanken var att civilbefolkningen skulle överleva bombangrepp och att samhället skulle kunna fungera trots pågående stridshandlingar.

Sverige har sedan 1974 haft totalförsvaret som en integrerad del av försvarspolitiken. Efter en period av minskad satsning på totalförsvaret har det återigen blivit en prioriterad uppgift sedan 2015.

Skillnaden mellan “väpnat angrepp” och “krig”

Begreppet “väpnat angrepp” har sitt ursprung i FN:s stadga och avser en formell handling av en stat som angriper en annan stat. “Krig” är ett mer komplext begrepp och kan vara svårt att definiera exakt. Det kan inkludera organiserat militärt våld och politiska mål. För svenska förhållanden anses det mest korrekt att tala om “krig” när en krigsförklaring har utfärdats enligt regeringsformen, vilket automatiskt leder till högsta beredskap.

I dagens säkerhetspolitiska kontext används begreppet “väpnat angrepp” för att beskriva en situation där Sverige utsätts för hot och påverkan från andra stater. Att förklara krig är ett viktigt beslut, särskilt under gråzonsskeden, när en angripare försöker påverka Sverige utan att utlösa en fullskalig väpnad konflikt. En svensk krigsförklaring höjer tröskeln för angrepp och kan vara en kraftfull avskräckande åtgärd.

Det är viktigt att använda begreppen noga och tydligt för att kommunicera Sveriges försvarspolitik och situationen i dagens komplexa säkerhetsmiljö.

Totalförsvaret är en dynamisk och nödvändig del av Sveriges nationella säkerhet och kräver kontinuerlig planering, samarbete och anpassning för att möta de utmaningar och hot som landet kan ställas inför i framtiden. Genom att följa relevant lagstiftning och utveckla robusta strategier kan Sverige stärka sin motståndskraft och skydda sitt samhälle.

Tröskeleffekt: En Nyckelkomponent i Sveriges Totalförsvar

Inom Försvarsmakten används sedan några år ordet tröskeleffekt bland fyra andra faktorer som Försvarsmaktens vision. I Försvarsmaktens militärstrategiska doktrin från 2016 anges att “Tröskel skapas genom att kostnaderna för angrepp är orimliga för angriparen”.

Vad är Tröskeleffekt?

Tröskeleffekt är en central och komplex term inom Sveriges totalförsvar. Den kan förfinas som alla åtgärder som får en potentiell angripare att tveka och förhoppningsvis slutligen avstå från att angripa Sverige. Med andra ord handlar det om att göra det så svårt, riskabelt och kostsamt som möjligt för en angripare att försöka övermanna och erövra landet.

Det mest uppenbara, och det som oftast relateras till tröskeleffekt, är våra stridskrafters antal, kvalitet och beredskap. Ju starkare och mer väl förberett det svenska försvaret är, desto högre blir tröskeleffekten. Om det skulle vara alltför kostsamt för en angripare att försöka invadera, blir Sverige mindre attraktivt som mål.

Men tröskeleffekt består av mycket mer än bara militära aspekter. Det inkluderar även diplomatiska, politiska och civila åtgärder. Här är några nyckelkomponenter som bidrar till tröskeleffekt:

1. Goda internationella kontakter: Om Sverige har många positiva relationer med andra länder och internationella organisationer, ökar detta tröskeleffekten. Andra länder kan då vara mer benägna att stödja Sverige med resurser eller till och med ingripa militärt om Sverige angrips.
2. Civil beredskap: En hög grad av beredskap och förmåga att hantera konsekvenserna av krig och kriser inom det civila samhället ökar tröskeleffekten. Det inkluderar allt från att säkerställa en fungerande eldistribution till att ha tillräckliga medicinlager.
3. Försvarsindustri och teknologi: En modern och avancerad försvarsindustri som kan producera vapen och utrustning försvårar för en angripare. Dessutom är teknologi som cyberförsvar och avancerade övervakningssystem viktiga komponenter för tröskeleffekt.
4. Försvarsvilja: Den allmänna befolkningens försvarsvilja är en grundläggande del av tröskeleffekten. Om befolkningen är villig att försvara landet, ökar det motståndskraften. Historiska exempel, som Finlands krig under andra världskriget och Vietnamkriget, visar hur viktig folkets vilja att kämpa är.

Under kalla kriget användes ofta termen “krigsavhållande” för att beskriva samma koncept som tröskeleffekt. Det handlade om att skapa en situation där potentiella angripare insåg att kostnaderna och riskerna med att angripa Sverige var så höga att det inte var värt det.

Tröskeleffekt är med andra ord en central strategisk komponent inom Sveriges totalförsvar, som involverar både militära och civila insatser för att avskräcka potentiella hot och skydda landets säkerhet och suveränitet. Det är en påminnelse om att fred och säkerhet ofta bygger på förmågan att försvara sig och avskräcka från aggression.

Sveriges Krishanteringsprinciper: Ansvar, Likhet och Närhet

Sverige har utvecklat en robust och väl samordnad krishanteringsstruktur för att möta och hantera olika typer av kriser och nödsituationer. Denna struktur bygger på flera grundläggande principer som hjälper till att säkerställa en effektiv och samordnad respons. Tre av de centrala principerna är ansvarsprincipen, likhetsprincipen och närhetsprincipen.

Ansvarsprincipen:

En av grundpelarna i Sveriges krishanteringsprinciper är ansvarsprincipen. Enligt denna princip innebär det att den som normalt ansvarar för en viss verksamhet under normala förhållanden ska behålla samma ansvar även under en kris. Detta inkluderar inte bara att upprätthålla det administrativa ansvaret utan även att vidta de nödvändiga åtgärder som krävs för att både bygga upp robusthet inom verksamheten och hantera själva krisen.

Ansvarsprincipen innebär att de myndigheter, organisationer eller enheter som normalt är ansvariga för olika aspekter av samhällsskydd och beredskap behåller detta ansvar under en kris. Till exempel kommer hälso- och sjukvården att fortsätta att vara ansvarig för att tillhandahålla vårdtjänster, även under en kris. Denna princip hjälper till att undvika förvirring och skapar kontinuitet i hanteringen av krisen.

Likhetsprincipen:

Likhetsprincipen är en annan central komponent i Sveriges krishanteringsstruktur. Enligt denna princip ska verksamheten, så långt det är möjligt, fungera på liknande sätt under en kris som den gör under normala förhållanden. Detta innebär att grundläggande funktioner och processer i samhället ska upprätthållas och fungera på ett sätt som är så likt det normala som möjligt.

Detta inkluderar att verksamheten, om möjligt, ska skötas på samma platser som under normala förhållanden. Till exempel bör samma vårdinrättningar och sjukhus användas för att hantera sjukvårdsbehov under en kris. Genom att bibehålla likhet i verksamheten minskas förvirring och gör det lättare att övergå till krishanteringsläge.

Närhetsprincipen:

Den tredje viktiga principen i Sveriges krishanteringsstruktur är närhetsprincipen. Enligt denna princip bör en kris hanteras där den inträffar och av de som är närmast berörda och ansvariga. Det innebär att den lokala nivån, till exempel kommuner och regioner, spelar en nyckelroll i att hantera kriser som inträffar inom deras områden.

Närhetsprincipen syftar till att effektivisera responsen genom att utnyttja de lokala resurserna och kunskapen. Det är ofta de som är närmast händelsernas epicentrum som har den mest aktuella informationen och kan agera snabbast. Genom att involvera lokala myndigheter och aktörer kan kriser hanteras mer effektivt och anpassas till de specifika behoven i det drabbade området.

Sammanfattningsvis bygger Sveriges krishanteringsstruktur på grundläggande principer som ansvar, likhet och närhet. Dessa principer hjälper till att säkerställa en samordnad och effektiv respons på olika kriser och nödsituationer och är avgörande för att skydda samhället och dess medborgare i händelse av en kris